Ibland kommer tårarna

Min familjebakgrund är krokig och bråkig kan man säga. Mamma och jag har haft en mycket konstig relation hela livet. Då jag blev äldre slog blixtarna mellan oss totalt vilket resulterade i att jag blev utesluten ur familjen.

Från en dag slutade vi prata och tillslut tog syskon och många övriga med avstånd.

Känslan av att vara det där svarta fåret på ett så brutalt tydligt sätt har många gånger gjort så ont att inte ens tårarna kan komma ut. Hela livet har jag varit ett svart får på ett vis men det är bättre med skäll än att vara luft.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok. En bok om hur det har varit att växa upp med en vad jag anser är en narcissistisk mamma. En bok för att göra min röst hörd och faktiskt kunna hjälpa människor i samma sits. Få dem att förstå det jag fortfarande slåss med. Det är inte fel på mig.

Fösta delen i boken kommer här tänkte jag, så släpper jag lite mer snart. Känslan av att vilja slutföra boken kom igår. Av olika anledningar kom jag att tänka på mina syskon som jag tagit hand om och älskar så mycket. Inser att åren går och att det aldrig kommer tillbaka. Det känns sjukt hopplöst. Ja och ännu mer hopplöst är det ju att de tycker att jag förtjänar det.

Mamma,

Förutom det här brevet är ingenting i den här boken riktat till dig. Den är inte heller menad som ett försök att få dig till att plötsligt och mirakulöst börja se mig som den jag är och älska mig som din förstfödda dotter. Jag har gett upp den tanken sedan många år. Jag inser att jag inte kommer att bli älskad av min mamma och jag känner inte längre ilska på samma sätt som tidigare. Men om det nu är så vi ska ha det så vill jag så gärna stänga dörren nu, komma till avslut och gå vidare. Jag lever i ett vakuum idag, hör genom andra att vi har en konflikt och anklagelser förmedlas. Det råder en obalans, ingen lyssnar på mig och vad jag har att säga. Det är sorgligt att det ska vara en ständigt pågående, uppeldad konflikt där jag själv inte får komma till tals. Det råder tystnad från din sida. Möts vi på stan får jag inte ens ett hej. De personer som i en normal familjesituation borde stå mig nära får däremot höra många ord från dig. Varnande ord som säger att om de har kontakt med mig på något sätt så kommer jag att förstöra deras liv. De är nämligen kvar i ditt grepp.

De här personerna är bland annat mina egna syskon.

Den här boken riktar sig som sagt inte till dig. Istället handlar den om mig, Jenniefer. Jag behöver skriva boken för att kunna gå vidare och förhoppningsvis hjälpa någon annan som känner igen sig i min situation. Jag undrar vad jag kan ha gjort som är så hemskt att jag inte är värd ett svar på mina brev och mina frågor, eller för den delen ett hej. Jag menar, folk begår mord – hamnar i fängelse – och deras föräldrar kommer och hälsar på dem. Detta gör de för att de älskar sina barn även om de inte alltid älskar vad barnen har gjort.

Vet inte om du själv är medveten om hur mycket du har brutit ned mig och skadat min självkänsla under min barndom. Jag kommer inte att påstå att jag utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Rena kläder och mat på bordet har också funnits. Boken handlar istället om den medvetna, psykologiska nedbrytningen i det fördolda som jag utsatts för. Den som är svår att ta på, att bevisa och som stegvis tar bort varenda spillra av självkänsla som ett barn kan lyckas bygga upp. Det är den som kommer att beskrivas i boken. Den handlar om sanningen om hur jag haft det som barn. Sanningen som plågar mig lika mycket som vuxen.

Jag har sorg och lider fortfarande av min uppväxt. Jag är vuxen nu och har bildat egen familj, men såren finns kvar och visar sig på alla möjliga sätt. Dagligen. Det här har pågått enda sedan jag var liten. Jag måste jobba med detta nu. Själv och med hjälp av samtalsterapi, har inte tid med någon envägskonflikt. Jag lider av tillståndet BDD som innebär att jag ser en annan, tjockare människa i spegeln än den som är mitt verkliga jag. Flera gånger under mitt vuxna liv har jag valt att stanna hemma för att jag ansett mig för tjock för att gå ut. Jag har aldrig varit tjock inser jag som mitt vuxna, medvetna jag som jag ibland befinner mig i. Och herregud, tjocka människor får väl också gå ut?

Om jag lyckats med något bra eller gjort något trevligt kan jag möjligen njuta av detta en kort stund, sedan vänds detta till negativa känslor. Jag tror alltid att det ska komma något dåligt efter. Jag har ofta svårt att avgöra om mina känslor stämmer eller om jag inbillar mig. Uppskattning får jag ofta för saker jag gjort i mitt arbete eller i andra situationer. Den här uppskattningen kan jag ibland ta till mig för stunden men efter någon vecka tror jag inte längre på den. Känslan är att jag alltid hänger på en skör tråd och måste prestera maximalt för att bli ”godkänd” och få bekräftelse utifrån. Sover inga hela nätter utan mardrömmar. Har väldigt svårt att tro att någon man skulle kunna älska mig på riktigt och stanna hos mig. Förväntar mig ständigt att bli lämnad. Då har jag ändå en underbar sambo sedan flera år, Calle, och en underbar och i skrivande stund bara några månader gammal son, Wilton, som jag aldrig kommer att utsätta för en liknande uppväxt som min egen.

Annica, min samtalsterapeut, konstaterar att jag hela tiden pendlar mellan det vuxna, medvetna jaget och det lilla sårade barnet och att man i sitt undermedvetna aldrig blir mer än 0-8 år gammal. Emotioner – de känslor som kommer till alla människor utan att man tänkt tanken innan – uppstår genom situationer där något av våra sinnen väcker upp känslan genom till exempel en doft, smak eller bara en annan människas blick. Dessa emotioner, har Annica lärt mig, hamnar antingen i det undermedvetna, lilla jaget, eller det medvetna, vuxna jaget. Mitt och Annicas jobb tillsammans är att hon hjälper mig att medvetandegöra alla mina negativa emotioner och lyfta upp dem till det medvetna jaget för att processas av den vuxna, starka och klarsynta Jenniefer. Jag är väldigt tacksam för Annica och när jag är mitt vuxna jag inser jag att jag i grunden är en stark kvinna som är värd uppskattning, kärlek och värme.

Men oftast kan jag inte känna så. Du lärde mig aldrig att känna den känslan.

Mamma, jag skulle önska att vi gjorde en uppgörelse du och jag. Jag inser att vår mor och dotter-relation aldrig kommer att bli som jag har velat, och därför tycker jag och de som stödjer mig att det är bättre att vi stänger dörren, lämnar varandra i fred och till exempel bara hälsar artigt om vi möts på stan och sedan behöver det inte vara något mer med det. Vi behöver inte lägga oss i varandras liv överhuvudtaget, vi kan vara två vuxna som valt detta. Du talar inte direkt till mig sedan flera år men jag tycks fylla någon funktion fortfarande eftersom konflikten och anklagelserna ständigt pågår enligt, och via mina syskon och andra som vänds emot mig. Låt oss lämna det hela bakom oss. Min önskan är att allt ska bli så vanligt som möjligt för att jag ska kunna gå vidare i livet. Kanske till och med njuta av det så småningom och framförallt: läka mina stora sår.

Visst är jag besviken och har undrat mycket genom åren. Det handlar om händelser och känslor som kommer att beskrivas i den här boken och som skapat de stora såren. Jag inser att jag inte kommer att få svar av dig på väldigt många av de frågorna som jag givetvis har. Stora frågor som vad jag egentligen kan ha gjort för att förtjäna den behandling jag utsatts för. Därför kommer de stora frågorna att ställas i resten av den här boken, den del som inte är riktad till dig.

Du har aldrig besvarat mina brev eller frågor tidigare så nu undrar jag istället inför alla denna boks läsare: Kan vi komma överens, stänga dörren, få ett avslut och gå vidare?

PS: Resten av boken är tillägnad läsaren och handlar om mig, Jenniefer. Om mitt liv, mina känslor och spåren av min barndom som dagligen hemsöker mig. Det är jag värd. DS

/Jenniefer

Nu minns jag anledningen till att jag stannade mitt i boken sist. Jag får så dåligt samvete av att berätta min sida av historien.

Nu släpper jag taget igen och börjar där jag slutade

❤️ Jenniefer

Lifestyle Business Coach Jenniefer

En följetong om hur du på olika sätt kan ta revansch på livet oavsett anledning. Genom att berätta min historia hoppas jag kunna väcka viljan och känslan av gemenskap hos läsare så att vi tillsammans kan ta oss dit vi vill.