Jag blev anhållen en gång…

 

Jag är en impulsiv människa som inte är speciellt rädd för något, ja då kanske förutom spindlar. Jag kan vara rädd för vad andra ska tycka och tänka när jag ta mig tid att fundera men som oftast är det redan försent då.

Utmaningar är spännande och jag ser som oftast bara möjligheter. Jag är godtrogen och kanske vad en del skulle kalla för naiv men jag vill tro på det goda i människan. Jag älskar att göra andra glada och jag ger lättare än jag tar. Givetvis har även jag min gräns såklart.

För nu ganska många år sedan bodde jag i Turkiet och hade ett byggföretag. Det är en historia som jag kan ta vid ett annat tillfälle, detta få väl bli en följetong i flera delar.

Affärerna som blond och godtrogen med turkarna var inte lätt. Visserligen behärskade jag språket hyfsat efter ett tag men det är ju ändå ett helt annat system och några ljusa härliga fantastiska år började det försvinna pengar.

Jag sålde lägenheter och betalade vår underentreprenör men någonstans gick det fel. Allt detta som är en enormt lång historia får jag ta en annan gång.

Hur som helst blev jag falskt anklagad för bedrägeri i Sverige och när jag vid ett tillfälle skulle flyga ned med svärmor till Turkiet för att hjälpa till att lösa problemen kom jag till passkontrollen sedan var det stopp.

 

Känslan när jag förstod att NU kommer de “ta” mig var inte så hemsk som man kunde tro. Det var som på låtsas nästan. Lite spännande fast med en hemsk och mörk underton. Sån här händer ju inte, inte vanliga människor. Fördomarna om vem det är som egentligen blir anhållen kom fram på näthinnan och det var ju verkligen INTE sådana som mig.

Jag såg att svärmor började stressa och jag försökte lite taffligt säga att var lugnt. Det var nog inte direkt den känslan som infann sig när jag blev bortförd av 5 st poliser. 5 st, jag måste vara enormt farlig tänkte jag.

Bilen förde mig till Sollentuna där jag fick en liten cell och där började ångesten. Det var egentligen där jag först förstod vad som höll på att hända. Efter ett förhör där jag försökte förklara alla turer i Turkiet bestämde de att jag fick vara kvar. Det var helt enkelt HELT omöjligt att förklara den invecklade historia för någon utomstående.

Tiden tickade och jag stirrade gråtande i taket. Tankarna bara snurrade i huvudet. Bedrägeri, ja tom grovt bedrägeri var misstanken och jag nästan kräktes av skam vid tanken på en dom. Jag visste ju att jag inte lurat någon på pengar men visst var jag i allra högsta grad inblandad i företaget i Turkiet.

Tiden i en cell som ser ut som den nedan går extremt långsamt. Det var restriktioner satta på mig så jag fick inte prata med någon. Toaletten var i stål och duschen likadan och vatten fick jag från en liten kran i väggen. Jag kommer inte ens ihåg om jag åt någonting men jag tror inte det.

Böcker kunde jag läsa och eftersom jag läser som en vessla hann jag med många.

I Sollentuna fick jag vara 3 dygn och fick sedan reda på att jag skulle köras ned till Malmö för häktningsförhandling.

Häktningsförhandling, det kändes bra för givetvis skulle jag bli släppt där, ellerhur? Något bedrägeri hade jag ju inte begått. Det visste ju iaf jag. Jag skulle under denna tid få lära mig att häktad och skyldig var långt ifrån samma sak. Likadant är det med stämningar och rättegångar. Att få fel i civil rättegång är inte alls samma sak som att ha fel.

På måndagen kom det 3 poliser och körde mig till Jönköping för att där byta och komma till Malmö. Under bilresan ställde jag mycket frågor och de förberedde mig på att bli häktad. De förklarade att det blir de allra flesta och det behöver inte betyda någonting alls.

Att sitta som en brottsling i en polisbil för att sedan komma till Davidhall i Malmö som fick Sollentuna att framstå som ett hotell. Hittade en passande bild på internet.

Cellerna var gamla och tårtformade och flera av personalen var dömande och kränkande. Hela atmosfären osade ångest och natten där var vidrig. Jag hörde vakterna i korridoren med sina stora nyckelknippor och allt kändes som på film.

Usch bara tanken på detta ställe får mig att vilja kräkas. Då hör jag rösten av någon som på en fest kan slänga ur sig att det är så dåligt att det nästan är bra att hamna i fängelse för att man serveras förnödenheter som på ett hotell.

De glömmer frihetsberövningen, skammen och all ångest och smuts man känner när man sitter där, även om man vet att man inte är skyldig.

Dagen för häktningsförhandlingen kom och det. var mycket vänliga poliser som eskorterade mig, de pratade lugn och vänligt och visade att de visste att detta inte betydde att jag var en dålig människa. Det visade bara än så länge på att jag hamnat mitt i en härva som nu skulle redas ut.

Vad som hände under förhandlingen hinner jag inte nu men jag lovar att ta det snart. Jag har väntat så länge på att få berätta min historia, så länge. Att få ge min sida av det som hände helt odebatterat. Har spenderat så många år där jag varit rädd för att människor ska få veta men började för en tid sedan berätta och ja det känns lättare. Mycket lättare. Jag bestämde mig för att inte skämmas för den “härva” jag hamnade så nu är det dags att historien får komma upp till ytan, även om ingen läser den så behöver jag få ur mig den. Jag vill att den bara ska bli en erfarenhet som skapar stor ödmjukhet och tacksamhet inför livet och den frihet vi faktiskt har.

The past does not equal the future

att resa sig upp och stolt gå vidare är inte alltid så lätt. Jag har blivit mycket hjälpt av Tony Robbins sätt att inspirera. Jag behövde inte bara kunna läsa raden “The past does not equal the future” utan även helhjärtat känna den. Det är inget som har kommit som en blixt från en klar himmel utan något jag verkligen har och fortsatt jobbar med. Detta gäller ju allt man varit med om i sitt tidigare liv en jobbig barndom, missbruk, mobbad mm mm.
Jag har många historier att berätta och bloggen får bli mitt forum för att andas lite tänker jag och där jag kan våga blotta en del av mig själv som jag haft sådan skam över. Varför göra det i en blogg? Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon och så tänker jag att eftersom att hela händelsen att offentlig i media så kanske även min historia bör vara det.

Jag har en bra förmåga att lägga jobbiga saker som jag inte kan påverka åt sidan som oftast men ibland kommer det till mig som en kraftig hagelskur. Känslan av att det vänder sig i magen är mycket kortare nu och jag kan tom med lite humor förhålla mig till det som hänt.

Jag har lärt mig men behärskar det inte riktigt. Hur du ser på dig själv är ett val, du kan jobba med att förstå att du är fantastisk och allt som har hänt gör dig starkare om du lär dig förhålla det till dig på rätt sätt.

Känslan du har när något händer och du bara vill dö – den varar inte för evigt, även de värre känslorna av ångest kan tonar ned och försvinner.

Dessutom har vad andra tycker om dig INGENTING MED DIG ATT GÖRA!

Jag är tacksam för de erfarenheter jag fått på ett vis för de har skapat min person, en stark, driven tjej som är mån om att andra ska ha det bra. Jag vet vad några hjälpande ord eller hand eller att någon tror på en betyder. Både från min barndom och vuxenliv.

Så var lite extra snäll mot någon och visa att du bryr dig för du har ingen aning om vad som ligger där under ytan och gror.

WE RISE BY LIFTING OTHERS

Ultimate Lifestyle advisor

The story in real time about how I managed to make my NWM business online and had the right people actually applying to work with me. ​​Finding a system to bild a ​SOLID ​Global business ONLINE​​​. This blog is about me finding an TOTALLY UNIQUE system for building a solid NWM business 100% global and 100% online