Jag blev häktad

Jag avslutade sist med att berätta att jag blev häktad. Så det är kanske dags att fortsätta.
Inne på häktningsförhandlingen, på vilken alla hade sagt att jag skulle förbereda mig på att bli häktad, satt jag och tog över hela konversationen. Lade till fakta och hänvisade till det jag visste var sant. Jo jag var som sagt var i allra högsta grad inblandad i ämnet men inte hade jag avsiktligt lurat någon.
Männen som varit hos polisen och anmält mig hade sagt att jag försvunnit och de inte fick tag i mig. Som ett skämt för jag hade e-post som visade att vi haft kontakt varje vecka. Den utredande polisen undrade om jag kunde bevisa det och det kunde jag självklart men det fick jag inte tid att göra där.

De hade inte min underskrift på köpekontraktet och pengarna hade gått in på mitt företagskonto i Turkiet och bevisligen betalats ut till rätt person. Jag hade talat om för dem att jag bara förmedlade fastigheten och således inte ägde den själv. Det ansågs konstigt förstod jag på tonen och började fundera på hur många svenska mäklare som äger alla fastigheter de säljer.

De båda männen hade gjort sin research och kollat med ERA i Sverige om det var så att jag verkligen var ett ERA kontor. Nej hade de sagt då. Inte så jättekonstigt för mitt ERA kontor hade ingenting med Sverige att göra. Det var ju i Turkiet och det var ju där de köpt lägenheter. Det kan de ju bara inte ha missat….

Förhandlingen tog över en timme vilket jag förstått efteråt inte är så vanligt…

 

Jenniefer är nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri

Det var orden jag hörde efter att ha väntat utanför i ca 10 minuter. ALL kraft bara rann ur mig. DET ÄR INTE SANT, NU ÄR DET ALLVAR. Hade det hela känts lite som en saga innan så kom sanningen krypande in på märgen som den råa luften en tidig höstmorgon.
JAG ÄR HÄKTAT NU!!! MINST 2 VECKOR…. Jenniefer den kriminella. Jag funderade på alla som tittade på mig. Ser de mig som en grovt kriminell kvinna nu, TROR de att jag avsiktligt har lurat människor på pengar?? Ja antagligen, ja eller med största sannolikhet. Smärtan i kroppen gick inte att undvika. Ståendes i hissen på väg upp till häktet som låg precis ovanför kom tårarna. Tysta tårar som bara rann nedför kinderna.

 

Att byta till kläder som har trycket KV, dvs kriminalvården

När jag kom in i inskrivningen blev jag ombedd att ta av mig mina kläder, lämna ifrån mig allting och ta på mig kriminalvårdskläder efter att ha vägt mig. Jag började tänka på kvinnofängelset och där brast det totalt. Jag kunde inte stå upp längre så de fick hålla mig under armarna och försöka lugna mig. Helt ärligt så kommer tårarna även nä jag skriver detta då känslan jag hade kommer tillbaka och jag är SÅ tacksam att det kunde leda till bra konsekvenser.

Känner du att du har mening med livet?

De ställde en massor med frågor och om jag kände mening med livet var en av dem.

– Nej svarade jag, jag kan faktiskt lika gärna dö. Helt ärligt var det så jag kände. Calle och jag hade träffats ett år tidigare och vem faan vill vara tillsammans med en tjej dömd för grovt bedrägeri? Familj hade jag ingen så det var ju bara att kasta in handduken.

– Nu ska du inte känna så, hörde jag att han sa. Nej det förstår jag att du tycker men det är ju inte direkt ditt liv som rasat här. Du åker hem till din familj ikväll och jag sitter i en cell med kriminalvårdskläder. Det finns en viss skillnad där även om vi är i samma byggnad just nu.

Ett rum för självmordsbenägna

Väl inne på häktet tog de, eller hjälpte de mig till ett rum. Det första rummet jag kom till hade bara en madrass och ett jättestort fönster. Jag förstod att de var rädda att jag skulle ta mitt liv och både såg genom rutan och gav mig INGET att kunna göra konstiga förhastade saker med. Tack för det. Jag vet inte hur länge jag var där inne. Allt därifrån är som en dimma. Någon kom in och pratade och jag tror tom att någon kom in och kramade mig och försökte förklara att jag faktiskt bara är häktad, inte dömd. Det betyder bara att de vill undersöka och se hur saker och ting ligger till.

Jag hörde vad hon sa men kände något helt annat. För mig var det kört. Jag var en smutsig lort som samhället behövde låsa in. Ja och jag hade hamnat där av att vara naiv och våga ta risker som självklart ingen annan tog.

 

Jag fick ett eget rum

Tillsut fick jag ett eget rum. Det hade säng, TV, toalett och ett skrivbord. Jag var satt på restriktioner så jag fick inte prata eller kontakta någon mer än personal och advokaten.
Huvudet snurrade och jag tjöt om vartannat. TV´n kunde jag inte titta på för fokuset bara försvann iväg.

Böcker kom de in och sa att de hade. Det brukar hålla mig fokuserad. Jag är en snabb läsare, ska man tro rönen så är jag lika snabb som John F Kennedy. Jag läser utan att höra rösen i mitt öra. Denna beskrivning tycker jag var bra:

– När människor kör bil i 110 kilometer i timmen hinner de titta på vägen och läsa av skyltar, men blir ändå så uttråkade att de lyssnar på radio och pratar med vänner. När de läser en bok hinner de bara 200 ord i minuten. Varför? Ögat är en kamera, men när vi läser använder vi det som om det vore ett öra. Tänk på texten som en film. Du måste se den, inte höra den, säger han. ( Howard Stephen Berg)

Så jag läste och jag läste och jag läste. Personlalen på häktet kommenterade någon gång att det var meningen att jag skulle läsa böckerna med och jag nickade bara.

På nätterna kom de in och lös med en ficklampa ofta genom en lucka för att se att jag inte fick för mig några dumheter i til med att ta mitt eget liv.

Varje dag knackade det på dörren 3 gånger för mat. Jag kunde inte äta men fick gå ut och hämta min bricka ett steg utanför i korrideroen. Jag hörde att det var människor i de andra rummen bredvid mig men jag fick inte se dem, jag satt ju på restriktioner och fick varken se eller prata med någon som inte jobbade på häktet som sagt.

Dag 2 eller 3 knackade det på igen, helt på fel tid och jag fick hjärtat i halsgropen. Inte så svårt eftersom varje cell i min kropp gock på ångest och helspänn hela tiden. Hjärnan gick på högvarv och dom, fall, smärta, ångest och vad som egentligen hände bara snurrade runt i en enda röra VARJE sekund.

Det var en kille som jobbade med missbruk som kom in. MEN HERREGUD tänkte jag. Alltså det räcker med att vara misstänkt för griovt bedrägeri.

Men han visade sig vara en av de bästa personer jag träffade i häktet. Han lyssnade och förklarade processen. Han förstod att jag höll på att bli helt galen och att oron var så stark att jag inte kunde andas emellan varven. Han förstod att jag ville dö. Han bad mig vänta tills efter ev dom. Det var ju dumt att göra något nu, ens vilja göra något nu, eftersom jag faktiskt kunde gå ut om 2 veckor som en fri kvinna.

Han gav mig hopp

Som sagt han gav mig hopp. Hopp, mina vänner, det förändrar allt. Attytyden till sitationen och resultatet av min situation är det som styr alla mina känsor.

Han berättade även om realtioner som faktiskt fungerat, trots att domen blivit fängelse och han berättade om hur man faktiskt kunde börja planera sina drömmar och sin framtid oavsett vart man befinner sig just nu.

Han gav mig flera tips och dem har jag med mig idag. Så tacksam att jag fick träffa hoom och jag inser att utan häkte hade jag inte gjort det. Kanske hade jag lärt mig samma sak ändå men för mig blev det på detta sätt.

 

Lägg en timme om dagen på dina problem

Ett av tipsen han gav mig var enligt rubriken ovan. Han sa att han förstod att “mitt rättsfall” snurrade i huvudet nästan hela tiden. Ja det var en underdrift tänkte jag och spetsade öronen för vad han skulle säga. Han hade ju visat sig komma med en del smart så detta ville jag verkligen inte missa. Han sa:

– Ett av mina viktigaste tips till dig är; betsäm dig för att rodda och rota och tänka igenom fallet och vad du kan göra EN TIMME om dagen. Inte mer, inte mindre. Sedan lägger du bort det och läser eller skriver kärleksbrev till din sambo. Du måste ha disciplinen att inte sätta dig med fallet mer. Börjar du tänka på det och komma på något ändå skriv en ribrik eller ett stödord och tänk att du tar det imorgon före lunch, närmare bestämt kl 11.

Galning tänkte jag. Trots att hans tidigare råd varit så bra så kändes detta helt omöjligt. Men eftersom jag litade på honom var jag iaf beredd att försöka.

Vi ptatade en stund till och han frågande om han skulle komma tillbaka nästa vecka. Det ville jag.

Så övervann jag djävulen i mitt huvud

Ja det är sant. att bara avsätta en timme om dagen för att rodda i mina problem löste en stor del av djävulens klagande och “pockande” i mitt huvud.
Jag började känna hopp, kände mig kreativ, läste och funderade på framtiden ur ett ljusare perspektiv.
Jag kände för att duscha och träna, för det fick man göra. Ja även promenad och det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Tanken på att jag kunde bli vältränad som en fittnessatlet under min tid därinne fick mig att må bättre, mycket bättre.

Visst kom ångesten och visst grät jag men det var inte alls i samma utsträckning som tidigare.

Så mitt tips till alla:

– Lägg och schemalägg max en timme om dagen på din stress och dina problem. Kommer takarna upp övrig tid så tänk att det där får jag ta på min timme. Vetskapen om att du faktiskt ska göra det lugnar i sig. Jag säger inte att du kommer bli helt fri från stress men det kan faktisk hjälpa. Det gjorde det med mig och jag anser nog tom själv att min situation var ganska extrem.

Jag ville bli som honom

Jag insåg även där att jag ville bli som honom. Jag vill bli andra människors anledning till att tro på sig själva, sina mål och sin framtid. Jag vill bli andra människors inspiration till att aldrig ge upp sig själva, sina mål och den framtid de drömmer om. Oavsett vad den är.

Just därför passar Forever Living mig för där är det precis det jag gör och det känns helt rätt för mig. Givetvis gör jag det så ofta jag kan inom alla områden. Fast i Forever kan jag göra det på heltid och samtidigt genom ett fantastiskt bonussystem nå mina egna drömmar genom samtidigt.

Helt outstanding om du frågar mig.

Jenniefer

Lifestyle Business Coach Jenniefer

En följetong om hur du på olika sätt kan ta revansch på livet oavsett anledning. Genom att berätta min historia hoppas jag kunna väcka viljan och känslan av gemenskap hos läsare så att vi tillsammans kan ta oss dit vi vill.